Novell - 22/4/1992

								Slottet i Saumur

skan smller nr Michael, en lng, mager, svarthrig man, nrmar sig slottet och sker skydd frn det kalla, fallande regnet. Den mrka himlen kastar fga ljus ver marken, men det medeltida stenslottet glder svagt framfr honom. Dess fyra hga hrn reser sig ngot ver tre av dess hga, ojmna murar. Den fjrde vggen, som reser sig vldigt lite frn marken, har en drr.

Efter att ha lagt mrke till den stora trdrren kar han takten. Blixten slr ner i ett gammalt trd flera meter till vnster om slottet, och muren lyser upp fr en brkdels sekund. Nr tankar om gamla spkhistorier passerar genom hans huvud tvekar han en stund, men den bittra kylan vervinner snabbt dessa tankar, och han fortstter till slottet.

Nu inom rckhll fr den massiva ekdrren anvnder hans kalla hand snabbt den mattade mssingsknackaren p drren. Det kommer inget svar. Han knackar hrdare mot drren. Det kommer fortfarande inget svar, men den stora drren knarrar lngsamt upp. Han ropar ut i mrkret i hopp om att nu f ett svar och brjar g in i slottet. Stende i den mrka hallen mts han av tystnad.

Med det hrda regnet fortfarande pisande bakom sig gr han in i korridorens mrker. Nr han stnger drren fr att stnga ute regnet mrker han ett svagt ljus som flimrar under drren till vnster. Hans kalla ben drar honom mot vad som kan vara en eld. skan frn stormen mullrar mot slottets golv nr han mjukt knackar p drren.

Rsten frn en vderbiten man svarar: "Hej."

"Jag r ledsen om jag har intrngt, men min bil fick punktering uppe p vgen," svarar Michael artigt.

Rsten sger: "Nej, det r helt okej. Var snll och kom in."

Michael ppnar frsiktigt drren och tittar sig omkring i det varma rummet. Det lilla rummet r dekorerat med gyllene ljusstakar och vgglampetter. Ovanfr eldstaden hnger ett portrtt av en ensam vit hingst p en ng. I rummets bortre hrn kan han se silhuetten av ett piano st framfr en ingng till grden. Under allt detta reflekterar mattans invecklade design eldens dansande ljus.

Tyvrt sger den gamle mannen: "Var snll och sitt och ta en kopp te fr att vrma dig.

Lt mig presentera mig, jag r Phil. Jag bryr mig om slottet och dess omgivningar."

Michael frgar: "Fr jag hnga min kappa vid elden."

Phil uttrycker sin gstfrihet och svarar: "Var snll och gr det bekvmt fr dig."

Efter att Michael har hngt sin kappa vnder han sig om och gr till den andra stolen mittemot den gamle mannen och stter sig. Han tittar ner p bordet och lgger mrke till det silverfrgade serveringsfatet fr tv.

Medan Phil serverar lite te sger han: "Det var lnge sedan jag hade njet att vara dr. Jag knner till mnga gamla berttelser om det hr slottet."

Tacksam ver att vara undan regnet svarar Michael: "Verkligen?"

Den gamle mannen sger: "Ja. Skulle du vilja hra talas om en medan du vntar p att stormen ska avta?"

Ngot intresserad svarar Michael: "Ja, visst."

Phil brjar: "Fr flera hundra r sedan var herren som ursprungligen gde detta slott gift med en ung kvinna, som var den mest utskta jungfrun i hela landet. Men fga visste han att hans fru bara hade gift sig med honom fr hans rikedom. Eftersom han var gammal hoppades hon och hennes lskare att han snart skulle g bort och att hon skulle rva godset. Men hans hlsa stannade kvar. Efter flera r blev de otliga och brjade planera hans dd."

Michael tappar intresset fr historien och mrker att stormen frvrras utanfr och frgar: "Snlla bertta mer."

"Efter flera mten bestmde sig lskarna fr att frgifta honom p sin trersdagsfest. Mot slutet av mltiden brjade han bli sjuk och drog sig tillbaka till sitt rum. Senare samma kvll kom hans lskade fru fr att se hur deras gift utvecklades. Nr hon kom in i hans rum fann hon honom, till sin besvikelse, frbereda sig fr att terfrenas med sina gster. Till sin stora frfran terfrenades hon och hennes man med sina gster."

Medan Phil pausar en sekund sger Michael fr sig sjlv: "Jag r glad att jag inte r gift."

Med en lng suck fortstter Phil: "Ngra dagar senare konspirerade lskarna om en ny plan fr att mrda honom, den hr gngen genom att slppa en stor ljuskrona p honom. De misslyckades. Samma kvll, i ett raseri av ilska ver sina misslyckanden, drev hon in en dolk djupt i hans rygg och sg kallt hans liv tyna bort. Hennes lskarinna begravde sin man i ett avlgset hrn av vinkllaren. Hon planerade att tillknnage hans frsvinnande nsta morgon och efter ngra mnader gifta om sig. Senare samma kvll, medan de finslipade sin berttelse om hennes mans frsvinnande, reste sig hennes mans spke fr att frgra dem. Hans spke jagade dem ut ur slottet. Spket skrmde dem s att de flydde in i en grotta strax frbi ngen bakom slottet. Sedan slog han ner den enda ingngen och lt de tv lskande d tillsammans."

Michael avslutar sitt te, stller tillbaka sin kopp p serveringsbrickan och lyssnar p berttelsen.

Regnet slutar nr Phil avslutar sin berttelse. "Sedan den natten har hennes mans ande inte kunnat vila. Han knde sig skyldig fr deras mord och har strvat omkring i slottets salar ofrmgen att erknna."

Nu nr regnet har lagt sig sger Michael till den gamle mannen: "Huh. Nvl, regnet har slutat. Jag borde g och f mitt dck lagat. Tack fr att du lt mig vnta ut stormen, men jag borde g nu."

Med lttnad sger den gamle mannen: "Tack fr att du lyssnade p min historia, Michael. Godnatt."

Michael skakar den gamle mannens hand och lmnar rummet. Han lmnar slottet och gr tillbaka uppfr vgen.

Medan han passerar sin bil ser Michael att hans dck inte lngre r punkterat. Michael tnker fr sig sjlv: "Den gamle mannen mste ha reparerat det, men hur?" Michael knner sig frpliktigad att tacka Phil och kr sin bil upp till slottet.

Med ljuset frn sin bil som lyser p drren ser Michael att drren han just lmnat r igenbommat. Helt frvirrad tar han snabbt bort kofoten frn sin koffert och bnder loss brdorna frn drren.

Michael letar efter den gamle mannen och springer tillbaka in i rummet dr han och Phil pratade, men det han hittar frvirrar honom bara. Frutom en trasig stol och ett portrtt r rummet ofruktbart. Michael tittar nrmare p mlningen och mrker att den nu ocks innehller en man.

Nr Michael rr sig framfr mlningen ser han att mannen som sitter p hingsten r Phil. Michael tror inte p vad han ser och lser inskriptionen p mssingsramen: "Lord Philip Frederic La Rue III, 1538".

Nr Michael vnder sig bort frn portrttet och brjar g, talar den gamle mannens rst svagt till honom: "Tack, Michael. Nu kan jag vila."

										SLUTET